//... och så kom det sig, att blommorna suktade efter sin älskade sol, som nu hade försvunnit från tillvaron. Den eviga strävan uppåt, upp mot hennes skönhet och kärlek, var nu förbytt mot huvuden sänkta neråt, som för att vilja krypa tillbaka under marken och försvinna helt. Där nere måste det kännas lika mörkt och kallt som det gör ovan jord, och nu utan sitt enda livsmål, att växa sig uppåt och närma sig den enda glädje och lycka dom någonsin känt... kan dom endast hänga med sina huvuden och vänta på dödens depression.