Det kom en människa till hennes hus den natten. Några skulle kanske kalla det ett tecken, det var ju den allra första natten på det nya året. Och om någon kommer för att söka husly den allra första natten, och blir insläppt, då borde det vara ett tecken. Något som berättar om hur det ska bli.
Som en profetia.
- Den som släpper in en främling i den första natten, och ger honom en säng att sova i och ett mål mat att dela, ska se ett stort antal människor komma för att finna frid i hennes hus.
Skulle profeten sagt.
Men hon hörde inget. Och mannen som kom i natten sa inget sådant. Han bara knackade på dörren och frågade om han fick komma in.

Och som det var en kall natt och hon själv inte var rädd för människor, så bjöd hon honom att dela en enkel måltid. Där var lite bröd och en ost. Ett glas vin – det var ju bara någon timme in på det nya året och själv hade hon inte druckit mer än ett enda glas. Så det fanns kvar i flaskan. Tevattnet blev fort varmt och orden föddes att säga medan mannen mättade sig med det hon kunde ställa fram.

Han hade vandrat hela dagen utan att vila. Hela dagen och en bra bit in på kvällen. Vägarna hade varit plogade, temperaturen var inte så besvärande, bara åtta minusgrader och ingen blåst. Framåt tolvslaget hade han sett fyrverkerierna mot horisonten och förstått, att staden han skulle till inte låg nästgårds. Nog var det ett par tre mil kvar och till fots går man den sträckan på några timmar. Men han hade redan gått långt.
Därför hade han blivit glad när han sett hennes upplysta fönster.
Och nu bad han om en vrå för natten.
Bara någonstans att vila fötterna.

Men hon hade en extra säng. Nytvättade lakan och en varm filt. Kunde det duga? Och ville han bli väckt eller behövde han sova färdigt den första dagen på året?
- Du får nog dela säng med en eller annan katt. Sa hon medan hon visade honom till gästrummet.
Och om du behöver duscha hänger jag en handduk precis innanför badrumsdörren. Ser du, den här gröna är din.

-Tack, sa han. Tack.
Sedan drog han igen dörren efter sig och hon hörde att han bäddade och att sängen knakade lite när han la sig. Sådär som sängar gör när man lägger sig.
Han hade inte sagt så mycket, tänkte hon medan hon själv klädde av sig och kröp ner i sin egen säng. Egentligen hade han inte sagt något alls.
Bara det där om att han gått hela dagen och att han var trött.
Och hon hade inte frågat.
Inte ens efter namnet. Sitt eget hade hon väl sagt.
Eller hade hon?

Nog var det lite märkligt, att ha en främmande man i sitt hus, en man aldrig sett, och inte fått presenterad för sig. Om något skulle hända.
Om han.
Men hon visste att det skulle han inte. Sånt vet man.
Kanske inte.
Men hon visste, att hon visste det. Den här gången. Och nu var det för sent. Inte kunde hon kliva upp nu och väcka honom och fråga efter hans avsikter. Dra upp honom ur sängen och avkräva honom namn och förklaring.

Hon såg det framför sig, hur hon satte på sig morgonrocken, satte de gamla tofflorna på sina bara fötter och gick med bestämda steg till gästrummet, ryckte upp dörren och stegade fram till sängen med den sovande mannen och ryckte av honom täcket och skrek att han minsann inte kunde komma här och våldta henne bara för att hon bodde ensam i skogen.

Hon log lite åt sig själv. Hur hon kunde fantisera.

Morgonen därefter gick hon upp som vanligt, tände brasan och lät kroppen finna sin plats i värmen, läste de ord som skulle forma dagen och tömde sinnet för att fylla det med närvaron i meditationen. Han som sov där uppe i gästsängen skulle väl vakna när han måste, han hade sagt så, och hon tänkte inte låta hans närvaro hindra hennes dag.
Så hon väntade inte.
Lät frukosten vara det den brukade.
Stökade med det som skulle stökas. Och tänkte det som skulle tänkas.

När dagen gick mot ännu en måltid tänkte hon ändå, att hon skulle fråga honom om han.
Det kunde ju vara.
Och inte skulle hon själv velat om det varit hon.
Tänkte hon och knackade försiktigt på gästrumsdörren. Den som aldrig var stängd om ingen stängt den inifrån.
Hon väntade
och knackade ännu en gång
innan.

När hon öppnade dörren såg hon.
Där hade bara katten varit. Lakanen låg orörda i en hög vid fotändan. Ingen hade sovit i sängen. Ingen hade varit i rummet.
Ingen hade.
Men hon visste, att hon öppnat dörren och hon visste, att hon delat brödet och vinet. Och hon visste, att ingen av dem sagt sina namn.
Någonstans måste han vara, även om hon tänkte, att hon nog borde tro, att hon drömt alltihop.
Det visste hon att hon inte hade. Och spåren i snön utanför dörren bevisade att hon hade rätt.
Där fanns spår av grova vinterkängor fram mot huset, ända fram till dörren. Men inga som ledde därifrån. Och innan för dörren syntes spår av skor som stått och lämnat snövatten som torkat.
Men inga skor.
Och ingen människa.

Och tecknet som skulle tydas?
Att en främling blivit bjuden att dela brödet. Att någon hon inte ens visste namnet på hade gått för att sova i hennes gästrum.
Och att allt som var kvar var en visshet.

Mer än så behövde hon inte veta.
Och året som skulle komma?
Fyllt av det där brödet som skulle delas med människor hon måste låta vara där de behövde vara också om de lämnat spår i hennes dagar…
Ja så skulle hon möta det nya året

med spåren av en gäst som bröt en bit bröd och drack en smula vin utan att begära hennes namn.

…..