poeter som spränger sig
genom vardagen i någon slags frossa
poeter, som vaknar på nätterna
och kryper längs cellmembranets ego
poeter – poeter som törstar bekräftelsen
som är små nog att rymmas
i verklighetens trauma
stora nog att rymma in i
de egna berättelsernas dimmor
slavar under kvinnor och kramp
slavar under saxofonsolot
som liksom glider genom
anteckningsblockens fingrar
blir till ord, vecklas till mening
poeter, som skriver världen
så som den en gång skrevs
av arkaiska trummor
och av ljudet från de
sjungande gudarna
i amerika