Peter ryckte till. Hans telefon ringde så högt att han höll på att spilla ut kaffet. Han måste skruva ner ljudet, åtminstone en nivå. Han jobbade som polis och hade nattskiftet i natt. Efter att ha haft två lägenhetsbråk, en misshandel och två omhändertaganden av några fulla ungdomar hade klockan blivit kvart över tre. Han hade svängt in på Lindas kafé och satt sig ner för att ta lite kaffe och slappna av lite. En del nätter var det ingenting och vissa nätter var för jäkliga. I natt hade det varit rätt mycket men det hade gått bra. Han hade medlat i lägenhetsbråken och misshandeln hade han tagit hand om genom att skjutsa killen som blivit misshandlad ner till akuten för omplåstring och en check av en skada på benet. Den där snygga sköterskan hade jobbat i natt och han hade bytt några ord med henne. Hon hade alltid tackat nej till hans förslag om att gå på bio men i natt hade hon sagt att han skulle ringa henne dagen därpå, framåt kvällen. Han kände sig glad och satt precis och lät tankarna gå iväg mot en spännande fortsättning på en eventuell biokväll när hans telefon ringde.

“Ja det är Karlsson”, svarade han. “Vi har fått rapport om ett inbrott på Stegvägen 3” sa telefonrösten. “Ok jag kollar det” sa Peter och stängde telefonen. Han reste sig och drack upp sitt kaffe stående. Stegvägen var i närheten av kaféet och skulle bara ta fem minuter att åka till. Han kände att hans puls började stiga och gick sa hej då till Linda som låg tillbaka.
Han rullade sakta mot Stegvägen och stannade till utanför nummer 3. Han såg utöver ett stort grått tegelhus med åtta lägenheter och hans blick fastnade vid ett fönster på andra våningen. Det löpte en brandstege utanför fönstret som var krossat. Han såg ett svagt ljus längre in i lägenheten och tänkte att gärningsmannen kanske var kvar i lägenheten. Han rapporterade in till centralen vad han sett och att han tänkte gå in och kolla i trapphuset. Han önskade ibland att de jobbat två och två som de gjorde i de större städerna. I en liten stad så fanns det varken behov eller pengar för att jobba två så Peter jobbade oftast ensam om det inte fanns extra skäl till att vara två poliser på plats.

Han gick försiktigt in i trapphuset och började gå uppför trappan. Han hörde ett svagt ljud från våningen på nästa plan i trapphuset. Han gick vidare och skulle precis gå uppför nästa trappsteg när dörren på första planet öppnades. En gammal dam tittade ut. “Hej, det var jag som ringde. Det var sånt klirr utanför. Har dom slagit sönder en ruta” frågade hon. Hennes röst ekade i trapphuset och ljudet från övervåningen tystnade. “Ja, var snäll och gå in och lås dörren igen”, svarade han och skyndade mot lägenheten på nästa plan. När han kommit upp så upptäckte han att lägenhetsdörren stod på glänt. Han skulle precis gå in då han hörde någon springa i trappen några våningar upp. Han sprang snabbt upp mot de övre våningarna och såg en mörk figur försvinna in genom en vindsdörr. Han saktade ner och gick försiktigt mot vindsdörren, beredd på både försvar och omhändertagande. Han öppnade vindsdörren och kikade försiktigt in. Vinden var mörk men han såg att takluckan var öppen. Efter en snabb blick över vindsutrymmet så skyndade han mot luckan och började klättra upp på den smala trästegen. Han kikade försiktigt ut över taket och såg precis den mörka figuren försvinna över kanten på det platta taket. “Stopp, polis. Stanna där ni är”, ropade han men figuren som försvunnit över kanten visade sig inte mer. Han gick fram till kanten och kikade ner. Brandstegen som löpt förbi det krossade fönstret kom upp på taket här och långt ner såg han den mörka figuren ta mark och springa bort mot gatan. Han gick in i en grön Mazda som stod längre ner på gatan. “MC…”. Peter hann inte läsa mer av nummerplåten innan bilen försvann med en rivstart.

Han klättrade ner på vinden igen om ner till lägenheten som figuren kommit ifrån. Det knastrade under skorna på honom när han steg in i lägenheten. “Hallå, polisen här. Är det någon här” ropade han svagt in mot lägenheten. Det var ingen mening med att väcka de grannar som ännu sov. Han hörde ett svagt ljud från köket och gick in i det. På golvet låg en äldre man och gnydde. Från huvudet rann det sakta blod och Peter skyndade fram till mannen och tog en handduk från en krok och baddade försiktigt på såret. “Hur mår ni, är ni allvarligt skadad?” frågade han. Mannen såg på honom med förskrämda ögon. “Det är ingen större fara med mig, men de tog medicinen”, sa han med låg röst. “Vilken medicin?” frågade Peter. Mannen pekade på ett papper som låg på bänken bredvid diskhon. Peter tog pappret och läste på det. Det var ett utskrivet recept på en sorts medicin som skulle tas tre gånger om dagen. “Det är min frus medicin”, sa mannen. “Jag har beställt en ny sorts medicin till henne som ska hjälpa mot hennes sjukdom. Hon har sjukdom som gör att hennes egna celler äter upp sin egen cellvävnad och förtvinar kroppen. Det där är en ny medicin som kan rädda hennes liv. Jag har betalt dyra pengar för det och beställt den från Amerika.

Peter hade larmat ambulans och efter en liten stund var den framme. De två skötarna la mannen på britsen och bar ned honom till ambulansen. När de skulle stänga dörren till ambulansen så ropade mannen på Peter. När han kommit fram till mannen så viskade han: “Jag måste ha tag i medicinen. Min fru dör om hon inte får den och den är svår att få tag i. Lova mig att ni hjälper mig att få tag i den”. Peter lovade att han skulle göra vad han kunde och såg ambulansen åka iväg. Det var inte lätt att få tag i inbrottstjuvar och särskilt inte om man bara såg en mörk siluett i natten. Men han hade i alla fall sett vilken bil som kört iväg och början numret på nummerskylten.
Han gick mot huset och såg upp mot det krossade fönstret. Tjuven hade krossat fönstret mitt i natten. Han måste ha förstått att det skulle höras av dom som bodde i lägenheten och grannar. Och varför hade han tagit en medicin som bara en person med den speciella sjukdomen hade nytta av? Han skulle skriva dessa funderingar i rapporten och vände sig för att gå iväg då han såg en papperslapp ligga på marken. Han tog upp lappen och såg att den innehöll ett mobilnummer. Han tog sin tjänstetelefon och slog numret. Efter tre signaler svarade en man: “Yes, this is doctor Cambell”.