Flykten hade bort
planeras noggrannt

ändå skedde den hals över huvud

då taket rämnade och
golvet gav vika

de saktmodiga fanns inte
bland de överlevande

när världens axel rubbades
och dag blev till natt

räddade sig den som kunde

de vita lakanen, de rena
som hängde på tork i
trädgårdarna likt
drömmande segel

som en sinnebild för
vår förmåga till omsorg


förlorade med ens sin bärkraft

liksom allt vi trodde oss veta
om barmhärtighet
om mänsklig godhet

jägarna samlade in skyddsnäten
som om vore de fångstredskap



Betraktaren reflekterar över

Kristi återkomst

som är så långt borta