Hon sökte ord, hon honom ville skänka,
för skymningsland som blev till soligt rike.
Ty långt från törn i vägkants djupa dike
hon stjärnorna nu såg på himlen blänka.

Det var hans konst att glitter kring sig stänka
och ingen fanns som ju var hans gelike.
Så ristat blev i honom: ”Du unike,
som sorg och tårar djupt i grav kan sänka.”

Så blev han kung av hennes hjärtas land,
ej släpptes annan över tröskel in.
På livstid satt han där så högt på tron.

Ja, mellan dem för alltid fanns ett band,
av kärlek knutet djupt i själs krypin.
Och över allt den ljöd där, livets ton…