Det var tusentals stjärnor på himlen
Ögonen försökte desperat fånga samhörighet

Leendena hade bleknat
Människans natur trätt fram
Fotfästet tappades
Och hjälplösheten slog till
- Jag hade aldrig skrikit så högt
och varit så stum

Cigaretten vilade mellan fingrarna
Trumhinnorna var förträngda i musik
Cyniska halsbloss skulle fylla själen
Och de hundrafemtio decibelen
ta död på emotionell instabilitet
- Men smärtan var för övermäktig slående stark
för att splittras upphöra besegras

Istället för omfamnandet av varma händer
Rev januarivinden motvilligt i hårtestar
och förstärkte en trasande ensamhet
Istället för ett sympatiskt ögonkast
Förblindades näthinnan av kompakt mörker

Strävan efter att få undgå världen
Oförmåga för att ta kamp
Okapacitet för att fly
Begär efter att kunna andas

Det var tusentals stjärnor på himlen
Och inte en enda stjärna
Lyckades fånga själen från att falla