Det finns en särskild bitterljuv kärlek i saker och tings slut. När vi tar studenten, när vi avslutar en termin, när vi säger upp oss från ett jobb. är vi avslutar relationer. När vi liksom säger hejdå till något som var vår vardag. Vi kanske inte riktigt förstod det när vi väl satt där i skolbänken med våra klasskamrater, när vi delade femton minuters lunch tillsammans, eller gick förbi varandra i korridorrer.
Men dagen då vi väl står där i vita kläder, med kärleksfulla tårar i ögon och armar runt andras axlar, inser vi att något är påväg att upphöra - för att aldrig mer komma tillbaka.

Och vi tror att vi säger hejdå till en vardag. Till människor som vi egentligen inte trodde berörde oss, till sysselsättningar vi fann meningslösa, och till platser dofter minnen vi inte visste lämnade betingningar.
Men när vi ser tillbaka, påminns om vad som fanns, omges vi av en känsla som inte riktigt går att sätta ord på. Även om vi fått en ny tillfredsställande vardag, finns det en känsla som lägrar sig likt en klump i halsen. Vi delges en sanning som är outhärdlig och kanske för stor att kunna hantera, det vill säga sanningen om; att inget är förevigt.

Varje sekund som passerar förbi, kommer aldrig passera igen. Varje möte, varje människa, varje samtal - kommer försvinna och förbli ett minne, om ens det. Allt som är dåtid finns bara lagrat inom oss. Det är abstrakta bevis till allt vi älskat, till allt vi hatat, till allt vi känt. Men mer än så, är det inte.

Och jag är sån, som håller för öronen när folk reser sig och tar ton till "Den Blomstertid Nu Kommer". Det handlar inte om att jag försöker undgå sanningen, nej, det handlar om att jag inte klarar av blotta mig för upphörandets bitterhet.

Visst har avsluten en särskild skönhet i sig. Det är bekräftelsen, slutprodukten, kvittot på vad det vi upplevde, egentligen betydde för oss. Och någonstans är det fascinerande att livet är så skört speciellt och bräckligt, att minnen och situationer bara kan uppstå en enda gång - för att upphöra och aldrig återkomma.

Men egentligen så kanske det inte handlar om det faktum att inget är för evigt, som skrämmer skiten ur mig. Vid närmare eftertanke, är det värsta att vara fullkomligt oförmögen till att påverka livets riktning. Att inte kunna spola tillbaka tid och få saker återskapas i dess ursprungliga form.
Jag tror att det är det som skrämmer mest, maktlösheten. Att inte kunna ersätta och få tillbaka, om man nu skulle sakna något alldeles obeskrivligt för mycket. För när man hamnar där är det som att vara påväg att drunkna. Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker simma tillbaka, för inget kommer föra en närmare land - tvärtom, ju mer man kämpar emot, desto mer dras man ut tills havs.
Så det enda som man kan göra är att acceptera, att man faktiskt inte kan kämpa emot livets gång. (Men hur jävla lätt är det när man förlorat något som man inte kan ersätta och heller inte kan få tillbaka, och hela själen skriker efter undsättning och det enda man vill är att återvända)