Som känslan av att dricka kallt kaffe ur en sönderdrucken kopp

Likt anblicken av lakanets rynkor som skapas av den ensamsovande

Som lugnet av att sitta vid köksbordet mitt i natten, blicka ut mot en naken gata och att falla in i tankar om allt och ingenting

Likt det patetiska hos den som inte gråter till en Kärlekshistoria för filmens olyckliga slut
- utan för att filmen konfronterar själens egna tomrum

Som fördomsfullheten hos den som enbart ser äktenskapet som en trygghetsgivande täckmantel

Likt fobin för att sluta med volvo villa vovve

Likt den tragiska jäveln som bittert omvärderar Alla Hjärtans Dag till Konsumenternas Överflödiga Köpdag

Som ljudet av att alltid kunna höra sina egna andetag
och aldrig någon annans

Likt hjälplösheten hos den som skriker i kudden
och förgäves letar efter en hand att hålla fast i


... Förnekar jag kärleken
Öppnar mig för ensamheten

Och de säger att störst av allt är kärleken
Så varför är det då tomrummet som får mig
att sprängas trasas och gå sönder?

De underkastar oss
De kallar oss sorliga
Och förbodar en falsk empati som egentligen är grundat i förakt



Men jag skrattar åt alla dem som inte vågade stå vid en klippa
som aldrig vågade ta ansats till att hoppa själv

Och ibland när jag känner själens tomrum riva
Fullbordas jag plötsligt den bitterljuva sanningen:
Utan ensamheten
Är jag ingenting

(Och ler för att jag alltid kommer ha styrkan och behovet av att hoppa själv)