Rullar ihop mig, och håller krampaktigt tag om benen
Inte skära mig, inga avskedsbrev, inga självmord

Tankarna tickar. Impulserna förtydligas.
Jag håller andan. Räknar till tio.
Tittar - jag är fortfarande ensam.
Jag behöver nån. Nån verklighetstrogen som får mig att tro att deras famn är trygg.

Ett samtal från fjärran tycks inte hjälpa.
Jag behöver din närhet. Din vilja att skydda mig från mig själv.

Din vilja och förståelse om vad det
egentligen är som jag går igenom.

Det är inte det här jag vill, men jag finner inget annat.
Fantasilös. Förtvivlad. För att såra någon annan.

ÅNGEST!
Jag hatar smärtan den medför.
Hur andetagen stryps

Hur förtvivlan, paniken ökar
Å jag kämpar för att stå emot.

Jag vill inte leva längre. Jag vill inte.
Varför måste jag? Vem tvingar mig till detta helvete?

Vem vill leva med en sån som jag?
Hur ska någon annan orka med mig? När jag inte ens gör det själv.

Varför kan inte någon bara blåsa ut ljuset,
få lågan släkt.