två klick, det första när låsblocket slår emot metallstycket i dörrkarmen, det andra när kolven går in i insprånget. Den hydrauliska arm som stänger dörren till skolsysters rum tycks dra efter andan precis innan dörren går igen; skjutsar en vindpust in i rummet från väntrummet utanför; får min tröja att fladdra till, en hårtest att kittla mig i nacken.
Skolsyster sitter bakom ett skrivbord, böjd över några papper och bredvid ligger en pärm uppslagen. Bakom henne på väggen löper tre hyllplan fyllda med ännu fler pärmar och på skrivbordet ser jag den kontrollpanel som styr lamporna ute i det lilla väntrummet som lyser antingen ”Upptagen”, ”Inne” eller ”Stig på”.
”Du kan sätta dig”, säger hon utan att se upp, och jag börjar gå genom rummet som nu känns större än vad jag minns det. Senast jag var här var det med mina föräldrar.
Längre bort, på min vänstra sida ser jag ”syntest-tavlan” som självlysande tycks sväva intill väggen. De stora svarta bokstäverna som står skrivna i den vita luften bildar nonsensord, innehållslösa meningar som verkar uttrycka precis allt det jag känner och tänker. Och mitt emot, på min högra sida, syns mätstickan som är fäst vid väggen, vars träklaff läggs på våra huvuden när vi mäts.
En och fyrtiotvå.
Framför skrivbordet står två stolar, och alltjämt lutandes över sina papper, gör hon en gest med handen som håller pennan mot den ena av dem. När jag satt mig, kavlar jag direkt upp vänstra ärmen på min tröja innan hon hinner säga något. Hon tycks märka det för jag tycker mig se henne le (om än suddigt) i min vänstra ögonvrå. Hon lägger ner pennan på skrivbordet, sätter pappren på plats i sin pärm och slår ihop den med en lätt duns. Hon rullar baklänges på sin kontorsstol, roterar ett halvt varv och ställer in pärmen, fortfarande sittandes, bland de andra i hyllan. Efter att ha tagit fram en ny pärm, intill den som hon precis ställt in, upprepar hon snurrproceduren med kontorsstolen, fast nu i omvänd ordning.
”Då ska vi se” viskar hon (för sig själv? för mig?) när hon öppnar den.
Hon ställer frågor jag svarar på. Hon uttalar mitt namn fel. Jag rättar henne inte.
Skolsyster låter pärmen ligga kvar uppslagen när hon går bort mot fönstret som står på glänt längst bort i rummet. Under fönstret står en kromad bänk på hjul med flaskor uppradade och jag hör henne riva upp förpackningarna som håller instrumenten sterila. Steril är ett nytt ord jag lärt mig. Det har med det där syskonet jag aldrig fick att göra. Jag lägger märke till några affischer på väggen till höger så jag vrider mig runt för att kunna se dem bättre: foton på hundvalpar, tigerungar, föl.
Mina tankar måste ha gjort mig både döv och blind, för nu sitter skolsyster på stolen mitt emot mig. Hon har rullat hit det kromade bordet från andra sidan rummet, men utöver flaskorna som står där, kan jag inte se vad som ligger på det, vilket är meningen.
”Du”, säger skolsyster. Hon har olika färg på ögonen och ett födelsemärke mellan ögonbrynen ”du kan vända bort huvudet om du vill”.
Ovanför hennes huvud, snett uppe till vänster, mellan hyllorna med pärmar och ”syntest-tavlan”, ser jag en plansch föreställande en man. Han är naken, handflatorna vända utåt rummet i en gest som tycks säga ”Och? Vad väntar du på?” och hans hela hans högra sida saknar hud; muskelfibrerna slingrar sig runt de kala benen och han tycks snegla ner på mig där uppifrån väggen. Skolsyster har öppnat en av flaskorna på bänken, bomullstussen mot min arm känns blöt och kall, lukten av desinfektionsmedel är stark, stickande. Jag hör ett svagt skrammel när skolsyster tar upp sprutan från bänken. Jag tittar ut genom fönstret.
”Är du beredd?”
Utanför ser jag ett träd, en ek, vars löv rasslar i vinden, skimrande i sommarsolen. Min käke klickar när jag gäspar. Det känns som om mitt hårfäste släpper i nacken.
Rektor meddelar något till oss från sitt kontor genom högtalar- systemet och jag hör slammer från bänkar och gnisslet av stolar när en lektion slutar i något klassrum någonstans i byggnaden,


September 2005