I en pressande tystnad slår tankarna mot huvudet.
Ingenting verkar rätt.
Men samtidigt verkar ingenting fel.

Allt är logiskt men ändå så ologiskt.
Vi kastar iväg orden vårdlöst.
En kamp mellan lojalitet och falskhet.
Även fast man klagar på att "det äkta"
inte finns, envisas dessa ytterst konfunderade och vidriga människor med att använda falskhet som ett vapen.

Deras ord berör mitt hjärta och deras
lögner ristar sig in i min hud och stannar där för evigt.
Som djupa ärr som en gång i tiden lurade mig,
att sanningen betydde någonting över huvud taget.

Det är en frågan om förtroende.
Om svek. Lojalitet. Vänskap. Kärlek. Livet.
Det känns trögt att ständigt gå igenom väggar byggda av lögner.
Det gör ont att låta öronen fyllas med ord och skratt som egentligen aldrig funnits och aldrig kommer göra det.
Det gör ont att se folk spela det spelet.
Men en sak är säker.

Jag spelar inte det spelet och kommer aldrig göra det.
Ni kan vara pjäser på en falsk schackbräda, men jag förblir den bortglömda, röda riddaren som står fast vid sina ord livet ut.