Allting är så svårt. Livet, kärleken. Varför finns det egentlien?
Vi får lära oss att hjärtat, lungorna och hjärnan är våra känsligaste organ.
Men, genom kärlek kan vi få våra hjärtan krossade,
våran hjärna tänker tillbaka och ger ut känslorna,
och när man gråter andas man inte lika mycket som vanligt.
Så, varför blir vi ens utsatta för det?
Tänk hur många liv som blivit bortkastade,
för att någon tagit sitt egna liv pga ett krossat hjärta,
hur många som dött för att deras älskade dött,
hur många som lever fortfarande, men går igenom smärta och tårar varje dag. Därför hatar jag kärlek, den gör mig bara illa.
Så fort man tror att man hittat någon,
så slutar det med att man står där, ensam på gatan och gråter.
För att någon bara har kastat ditt hjärta i ett dike någonstans.
Att älska, bli älskad och uppleva kärlek, är bara överskattat.
Man blir inte alltid lycklig, man kan bli väldigt sårad också.
Jag säger bara, var försiktig med vem du ger ditt hjärta till.
Den person du kanske verkar vara förälskad i, kanske bara leker med dig.
När den som verkligen älskar dig, kanske finns någonstans i bakgrunden.
Eller så har han inte dykt upp, vem vet?
En sak är säker, jag tänker inte ge mitt hjärta till någon, som inte tänker ge sitt till mig.
Vart är du, kärlek?