Det finns en filmfrekvens med Clint Eastwood som bitit sig fast i mitt minne. Han springer längst en ödslig landsväg och medan han djupt försjunken i sina egna tankar rör sig framåt, uppenbarar sig en helikopter i skyn. Efter den passerat förbi ovanför honom ökar han beslutsamt takten och återvänder tillbaka till sitt hem där helikoptern landat. Den oväntade besökaren är hans gamla befäl som kommit för att återinkalla honom för tjänstgöring. Läget är allvarligt och de är i behov av den bäste. Clintan är självklart motsträvig, men då ingen film kan fortgå utan sin huvudrollsinnehavare accepterar han motvilligt sitt nya uppdrag. Det tog ett långt tag för mig att inse varför just den scenen hade ett sådant bestående intryck på mig. Som 80-talist var min uppväxt präglad av samtidens action-era och de andra idealen krävde ingen vidare analys. Där var ekvationen istället simpel.

Arnold var hårdast eftersom han hade störst biceps och Sly kom tvåa då han faktiskt slöt sina sår genom att spränga igen dem med svartkrut. (Detta var självklart innan internet hade uppmärksammat oss alla om att Chuck Norris faktiskt är allsmäktig.) Men det som slutligen gick upp för mig under senare år och som kan relateras till just den gamla scenen med Clintan, var vilka kriterier som faktiskt talade för en riktig man av gamla skolan. Själva ämnet går att koppla till Henry Rollins upplägg kring hur män inte direkt mognar och växer upp längre, eftersom det saknas en konkret, maskulin mognadsprocess i samhället. Istället för att sikta emot en position av kompetens och trovärdighet, blir männen idag snarare bara feta pojkar - som ändå insisterar på att de borde få ligga. Men hur konstigt är det egentligen, sett ur ett större perspektiv, då vår kultur matar oss dagligen med hur att växa upp och ta ansvar i praktiken innebär att ge upp sin frihet och börja stagnera emot sin kommande död?

En riktig man av den gamla skolan var den man vände sig till som den sista utvägen, då inget annat alternativ finns kvar. Han som löste situationen, inte för att bli prisad eller uppmärksammad, utan för att det behövde göras. Det är inte någon simpel egenskap som man tränar till sig för att nå fram till en slutgiltig utdelning. Inte något nödvändigt ont som du kan ta på dig när du vet att kompensationen kommer vara värd det. Det är när du har vuxit upp och fixar skiten eftersom skiten helt enkelt behöver bli fixad. Det är därför heller ingen slump varför Clintan kom att bli intill just Clintan för de svenska 40-talisterna och de nästkommande generationerna. Han var idealsymbolen för deras samtid och en reflektion på deras kulturella norm. Att Clintan sedan i den scenen jag hänvisade till, behövde porträtteras som en soldat, innebär inte att den karaktärsrollen per automatik speglar de avgörande karaktärsdragen hos en vuxen man. Det kan snarare ses som en konsekvens av kämpens bristande, metaforiska utrymme i vårt konsumtionssamhälle.

För att citera Tyler Durden i filmen Fight Club.

”Now why do guys like you and me know what a duvet is? Is this essential to our survival, in the hunter-gatherer sense of the word?

No...”

En soldat symboliserar kulturellt sätt en mängd attraktiva och beundransvärda egenskaper, som alltid varit typiska för kämpen som koncept. Disciplin, mod, kompetens och ansvarstagande är en del av dessa attribut, men sammanslaget kan de alla beskrivas genom ett distinkt kännetecken – nämligen trovärdighet. På samma sätt som Tyler Durden konstaterar att kämpens tid är förbi i den moderna samhället, kan det samtidigt konstateras att det saknas en traditionell, svensk förankring till kämpen överhuvudtaget. Bara själva ordet och hur dess lama känsla distinkt skiljer sig från engelskans fighter, säger en hel del om hur vi kulturellt värderar dess mening. Vårt land bygger på en tradition av medelmåttlighet, där den kollektiva ansträngningen går före den individuella. Därav den spridda attityden om att vi är världens bästa och främsta utvecklade land, samtidigt som vi innevånare är så förbannat tråkiga. Detta märks tydligt ifråga om rockmusikens användningsområde under 70-talet då proggen blev ett alternativt, kulturellt fenomen och numera är en del av den svenska populärkulturen. Där rockmusiken internationellt fungerat som en kontrakultur emot de högerkristna, konservativa idealen, genom att förespråka för en mer liberal och individualistisk anda, blev den svenska kontrakulturen istället ännu mer socialistisk än den officiella ideologin. I ett land där till och med rockmusiken förespråkar ett kollektivt regelverk lämnas lite utrymme för individuellt uttryck. Den officiella populärkulturen präglades därför av mediokra dansband och schlagerartister utan något särpräglat eller utmanande budskap, vilket gör sig gällande än idag då melodifestivalen fortfarande är en våra mest hyllade, populärkulturella händelser.

Populärkultur kan inte formas utan utbud, och i ett litet land som Sverige fanns det heller ingen möjlighet för ekonomisk vinning på att saluföra mer kritisk rockmusik som förespråkade individuellt uppror. En hel del av proggrörelsens ekonomiska förutsättningar kom exempelvis från bidragande, utomstående parter som stödde ”rörelsens” ideologiska uppfattningar eftersom proggen, i likheten med sin efterföljare punken, hade som princip att inte vara kommersiell. (Även om den ironiskt nog gjorde exempelvis Mikael Wiehe till mångmiljonär.) Det allmänna utbudet av amerikansk, individualistisk populärkultur höll sig lämpligt begränsat fram till 1980-talet, då kabel och satellit-TV började sprida sig i Sverige, trots regeringens motstånd. TV3 blev den 31 december 1987, den första svenskspråkiga, privatägda TV-kanalen och utgjorde därmed en konkurrent emot den statliga televisionen. Utbudet i svensk TV ändrades radikalt och betalkanalerna var dominerade av underhållningsprogram och amerikanska filmer. I början av 1990 fick TV4 tillstånd att börja sända i den marksända TV-nätet och reklamfinansierade radiosändningar blev återigen tillåtna. Det var under denna skiftning av det populärkulturella utbudet som man själv, som 80-talist, växte upp.

En tid av ekonomisk kris och nedskärningspolitik på hemmaplan och det kalla krigets slut på det internationella planet. Då den svenska kulturen inte kunde lyfta fram någon individ som representant och ideal för den gamla skolans män, fick de gamla värderingarna som förut varit självklara, ingen förankring i det populärkulturella utbudet, som blev min generations utgångspunkt. Det inhemska populärkulturella utbudet under 90-talet dominerades av ironiska skämtprogram med Shillinggänget i spetsen, som med sin invecklade humor protesterade emot dåtidens politiska medvetenhet genom att helt enkelt vägra ta ställning för någonting. Idealen lämnades istället helt över till det amerikanska utbudet. Där tidigare generationer hade kunnat relatera till Clintan och fortfarande kunde acceptera Bruce Willis i Die Hard, kom förändringen av idealet, från den kompetenta mannen, till den bicepscurlande övermänniskan, att påverka den nya 80-talistgenerationen i en helt annan riktning. Reaktionen blev simpel.

Om det inte går att nå upp till ett ideal realistiskt sätt återstår det då att antingen överkompensera, eller helt enkelt bara ge fan i det. (Att det sedan är helt okej, enligt amerikansk krigskultur, att hejdlöst skjuta folk på film, men sedan fullkomligt obscent att visa ett par nakna kvinnobröst, är bara logiskt. Där exempelvis Arnolds biceps lockade unga män att joina armen, lockar alltid nakna kvinnobröst dem att stanna hemma.) För trots Arnolds gigantiska biceps, Slys rambokniv eller Chuckens roundkicks och orubbliga mustasch, saknade denna era av hjältar just det väsentligt, grundläggande som Clintan representerade från den gamla skolan. Den grundläggande trovärdigheten.

Ett exempel för detta är den sista representanten av den gamla skolan på film, nämligen Bruce Willis. När man såg han på film under sin uppväxt var det inget inom en som gjorde att man ville efterlikna honom utifrån hans stil eller image. Aldrig har någon fått för sig tanken att dra på sig ett nedskitat, bakislinne eftersom ingen hade kunnat bära upp det som John McClaine - himself. Hans bakislinne reflekterar nämligen den prövning och påfrestning som han tvingas att gå igenom och kan därför inte överföras till någon annan. Det blir en symbol för hans ansträngning och det är därför McClaine alltid kommer vara en av de bästa actionkaraktärerna. Eftersom han representerar trovärdig kompetens, på samma sätt som Clintan före honom. Spelar ingen roll om han måste gå igenom halva filmen utan skor eller stå ut med blonda, långhåriga tyskar, han kommer fixa skiten för eller senare. Men i takt med tiden försvann denna typen av mer trovärdiga karaktärer under actionhjälte-eran. Där Bruce Willis bakislinne reflekterade trovärdighet och blev en symbol för hans ansträngning, kom Arnolds biceps stå för något helt annat. Arnolds biceps är inte en symbol för något trovärdigt, eftersom de inte är trovärdiga. Med sina absurda diameter ligger de snarare på gränsen till fantasi, vilket åsidosätter Arnold från allt vad trovärdighet innebär. Arnolds biceps är inte en symbol för hans ansträngning och ett tecken på hans bakomliggande karaktär. Arnold är i sig själv en symbol för det extraordinära och blir därför, istället ansträngande för oss andra dödliga. Då det extraordinära slutligen kom att bli normen skapade det därför en kluven idealbild, där du i ena hörnet hade det utopiska idealet, och i det andra - Al Bundy.
Som alternativ till det ouppnåeliga idealet kom här symbolen för den fallne, simpla mannen och hans bedrövade position. Genom serien våra värsta år blev Bundy därmed representanten för mannen som det accepterade offret och kulturen påbörjade därefter sin framavling av den kommande emo-generationen genom att fullkomligt rikta in all populärkultur emot ungdomen och framhäva denna som livet idealålder.

Det ironiska med alla dessa exempel kommer sedan då man inser att även Clintan fick uppmärksamhet under sin ensamma löptur i filmen. För vad hade en film varit utan dess tittare? Men skillnaden från 80-talets kroppsposörer kan ses i hur filmen reflekterar samma anda som huvudkaraktären i sig. Den berättar en historia för en historia ska berättas. Inte för att visa upp magrutor eller spända överarmar. Dra denna utveckling till dagens generation och begrunda.

Hur många gör egentligen något idag utan att kräva direkt utdelning eller uppmärksamhet? I facebook-rymden kan ingen höra dig skrika, men gillar någon vad du skriver kan du vara säker på att du kommer få veta det.

Bara posera och invänta domarnas bedömning.

Gilla?