Jag känner svartsjuka över något jag igentligen inte borde bry mig om

Jag känner en tomhet över något jag vet bara finns i mina fantasier

En förväntan och en förhoppning gick idag i kras. Den fanns där för en stund sedan och nu plockar jag upp spillrorna efter den.

Ändå vet jag att det är just dessa spillror som jag kommer att lappa ihop och bygga mig en ny förhoppning och en ny förväntan.

Varför plågar man sig själv så hårt?