När jag satt där
på min stol…

… så såg jag ut
över gårdsplanen.

Kattgubben vacklade fram
som en vankelmodig symfoni
av missljudande toner!

Livet imploderade för ett
ögonblick när han stupade;
in i glömskan…

… fullproppad som en
kastrull av toner.

Det ringde en klocka…

…någon ville in.

En granne från förr stod
där full och jag undrade
vad denna dag…

… denna värld ska leda till!

Hennes blick alltid rar och
hennes kropp vackert fasetterad…

… men hennes sinne stupfullt
av splittrade toner.

Ilskan den strömmar
där inom sinnessjukdomen,
den brinner av dödens lågor…

… jag funderar…

…på vad som händer där
inom i den vackra själen.

Hur kom det sig att du blev
så vackert miserabel!

Hur kom det sig
att du blev till…

… gav hatet dig sötman att
älska att jävlas med andra?

Tiden i glömska och
livfullheten packad,

reserverad och iförd;

kostym…

… skickad till änden av livet.

Döden!

Där satt jag på en stol
med min vän och
observerade livet…

… där satt jag och observerade
ömkansvärda melodier;

svarta tårar!
© Niklas Holmgren