irrar dom fram och tillbaka i
de nyupptäckta blå labyrinterna
de har järnskodda fötter

tungt järn tynger

de hade vaknat alltför brutalt
av ett stenblock i huvet
det föll och föll, nedåt bakåt

hamnade under mig

tappade balans och nervtrådarna
se bara hur de klättrade ut ur armarna,
och sög sig fast med sina nässelgifter
med sugkoppar mot cementväggarna

under tiden sjöng en tunn sopran
med vibrato på stämbanden

trollerivisor i mina långa öron
tidens alla kringspridda kärleksvisor

tills jag föll till föga och gav med mig
jag lovade följa henne tills tiden var över

vet icke till vad, bara med vem,
inte vilken tid eller plats spelet
tar sin absoluta början, men de

mest elementära rollerna

spelas varje år av amatörer
men jag tiger med vad jag vet
i risk att bli vantrodd, men hör här
vad jag har att berätta

- Jag vet vem som syr kläderna

åt den Egyptiska teatern

men nej, jag kan inte säga
inte vem det är, hon är rädd nu

då de äter hörs silverbesticken

klirra, men jag lovar, visst
jag kan äta med pinnar också
eller med sked om du vill
och likaså med bara

nävarna

bara du ger mig en servett

summan av alla repriser blir
lite som att livnära sig på

sitt eget kött