Tittar på klockan, det har gått två
minuter sedan jag tittade sist

Känslan växer inom mig, jag borde
inte hoppas eller vänta så

Besvikelsen får hela min kropp att
darra, i alla fall inombords

Smärtan är som en mörk skugga,
den följer varje rörelse jag gör

Varje andetag låter som ett skrik
men som ingen annan hör

Löften tror jag inte längre på, hur
skulle jag kunna göra det

Ändå fortsätter jag hoppas och
tittar på klockan igen...