Mamman stannar kvar
hon är en skugga bara
som vänder sig själv ryggen

hon gör sitt val

hon väljer av två onda
ting det ena som på måfå
ett eller annat, det kvittar

så sänker hon blicken
då hennes minnen
kommer alltför nära

är solens gång över
himlavalvet, morgon
övergår i kvällsljus

den andra kvinnan
bärgar isklumpar
ur det kalla vattnet
inget är hennes hem

det är förbrukat
liksom hennes tomhet

isberget utanför kusten
växer likväl, tornar upp sig
väl synligt från avstånd

samlar mammans minnen
osynliga som en utandning
lämnar hon inget avtryck

av henne finns inga fotografier