Jag sticker ett hål i tiden
med min kanyl…

… ett dött språk öppnar
en port till tidens
begynnelse.

Självmordens tid ekade
genom den bottenlösa
nattens pansar av mörkrets
ogenomtränglig materia.

Du behöver inte känna dig
ensam i min närhet sa hon…

… nejdå,

jag ska spela ett sting
på min sträng.

Det var inte det jag
menade min älskade…

… du känner dig oftast isolerad
i närheten av andra människor,

men du behöver inte
sa hon och gick.

Tidens andetag spelar en
allt ett spratt och
mörkret blir allt
intensivare;

trots att jag står med en
låga i min hand och
mitt hjärta brinner
för vänskapen.
© Niklas Holmgren