En gång lärde jag mig hur man

tryckutjämnar mellan öronen
håller för näsan och blåser ut

plattar ut tankarna, förvandlar
dem till isflak, skiktade, sköra
låter jag flaken falla, ett och ett
ner i det kalla vinterhavet

ovanför skriker måsarna ut sin oro

i syner och ständiga växlingar
mellan dröm och vakentillstånd

där metaforer oupphörligt blinkar
som fyrar i natten

plockar jag upp benresterna
som kannibalerna lämnat efter sig
och sammanfattar det jag lärt mig

-Jag vet att jag kan tänka, se och
förnimma dunkla undermeningar

här i havsranden strilar tankarna
flyktigt mellan stenskravlet och

rymden talar mellan vindbyarna

dess otydliga budskap viskas bara
så kraftlöst att betydelsen fallit

utplånade av ledarskapets
maktfilosofer, de blinda höns som
fåfängt försöker tränga in och
övermanna mina tankar med
ögon stängda som dasslock

de kan sina härskartekniker och
de tar till knepen, men jag trotsar
och vänder dem ryggen i förakt

icke-synen, blindheten och strävan efter mer
blev deras fall

resterna av civilisationen finns
här bland strandfynd och bråte

den som söker en mening här
skall bara finna

tomma förpackningar av ett
helgonföklarat rengöringsmedel
som en gång kallades för frälsning

de har tömts på sitt innehåll
och stormarna fortsätter sitt
tröstlösa vinande

det är sent, och kylan biter i skinnet