Mina fingrar mäter världen
som en tumsbredd mellan årsdjupen,
mina ögon mäter tiden
som en trolös hustru
mäter risken att bli upptäckt.
Mina armar omfamnar regnbågen och jordskorpan
och försöker fästa dem i döende lemmar.
Natten blir
till en mörk mask, och till kvävda andetag,
till klanglösa ord från ett undertryckt samvete.
Det är mig själv jag har gjutit i stål och järn,
jag som ville gjuta in världen
och mäta upp den
som en general mäter en truppstyrka,
det är mig själv
jag har bundit,
bundit i gnistrande sten.
Kanske måste världen gå,
gå bort från den som brukade torka dess tårar
för att till sist vakna
till stilla ekande toner,
till ljudet av en bortdöende sång
som aldrig helt, aldrig helt,
aldrigt helt och hållet
varit ensam.