Stenen kastar det tillbaka
ljuset
och det skänker åt oss alla,
delar upp det som ett prisma
som ett tiodelat kyrkfönster.
Tysta vandrar människor förbi
tysta, fast de hela tiden talar.
Deras gnistor är stumma
fast deras barnakroppar
ständigt fyller världen med ljud.
De är klädda i vackra
onda blommor,
ack så sköna att se på, ack så sköna...
Medan de långsamt vandrar mot skymningen
hand i hand och arm i arm.
De är vackra, så olidligt vackra,
och det är just
i det döende skymningsglittret
som de strålar
allra mest.
Så dör de till sist bort
och sprids
som löv
i höstvinden.