Du kom en dag ur ingenstans. Jag hade aldrig sett dig förut. Du kanske fanns där i bakgrunden men när du kom fram tänkte jag, han måste vara en ängel.

Du gjorde mig så glad. Jag kan nog ärligt säga att jag var lycklig. Eller mindre ledsen i alla fall. Månader gick och jag kände att såhär kan jag verkligen leva. Dör jag nu dör jag lycklig. Du fick mig att glömma bort mig själv. För allt jag tänkte på var du. Hela tiden tänkte jag på dig. Vad du gjorde, vad du tänkte, vad du sa. Du fick mig att känna mig så varm. Du fick mig att känna mig speciell, som om att jag faktiskt var någon som betydde något.

Tills jag fick veta att jag inte alls var så speciell. Jag var bara en i raden.

Nu skäms jag. Jag skäms för jag vet att för mig var du så mycket mer än vad jag var för dig. Men egentligen var du inte så mycket för mig heller...

...jag bara behövde någon som räddade mig och du var där. Jag gjorde dig till min riddare. Du var det inte frivilligt. Det var jag i mitt huvud som skapade dig. Jag borde inte bli arg.

Jag borde inte hata dig. Jag borde inte titta bort när du tittar på mig för trots allt har du inte gjort något som sårar mig. Inte medvetet.
Vad jag egentligen borde hata och vara arg på är mig själv. Jag byggde upp dig. En idé av dig i mitt huvud av vad du skulle kunna vara.