Vinterkräksjukan sägs vara så att man först insjuknar,
sedan känns det som om man håller på att dö och sedan blir man frisk.
Allting går så snabbt!
Det är mycket som är på detta vis, i alla fall i Sverige eftersom vi har näst intill allt.
Hungern försvinner då vi äter och törsten då vi dricker.
Är vi ledsna kan vi i de flesta fall prata med någon eller trösta oss själva med choklad och film. Är vi arga så kan vi ofta avreagera oss på något sätt, förhoppningsvis på ett etiskt korrekt sätt!!

Men Vasaloppet skiljer sig från allt annat! Där är sinnet trött, kroppen rör sig som ett segt gammalt tåg och musklerna är stela och ömma. Känslan sitter i under hela loppet! Här är det inget som går snabbt och inget som försvinner.
Efter 45 Km så kom känslan om att jag nog skulle falla ihop och aldrig kunna resa mig igen. Sedan kom det visserligen lite nerförsbackar, men tröttheten sitter kvar än och nu har det gått 2 dagar.

En bortdomnad lillfingerspets, värkande biceps och triceps. Värk mellan skulderbladen och smärta i säkerligen alla muskler som finns i låren. Rumpan har också arbetat på bra, fast detta bådar nog bara gott så den smärtan kan jag leva med. Beach 2011 kommer ju! Trötta händer, vristerna och träningsvärk i magen.

Efter 12 timmar kom jag i mål och då tog det ca. 10 minuter för mig att komma loss från skidorna då pjäxorna hade frusit fast.
Jag belönade mitt slit från morgonkvisten tills timmar efter solnedgång med att äta en energibar och då kom nästa upptäckt. Munnen var stel varpå jag nu är, även 2 dagar efter, svullen i gommen.

Men, som Alfons Åbergs farmor sa;
"Var glada över att det är tråkigt och trist. Annars skulle det inte heller finnas höjdpunkter och fest".