Sorg tynger både hjärta och själ.
Den gnager likt hungriga möss,
den sliter och drar.
Näsan blir röd och tårarna faller,
magen den värker.

Vi sörjer, både du och jag.
Varför hörde jag inte av mig?
Han sa att han var ”lite deprimerad”.

Nu står jag här, med tyglar men ingen häst.
Förvirrad!

Och oförmögen att trösta dig!
Det är du som verkligen sörjer,
jag känner mig likt en person som går förbi en brottsplats.
Utan att larma, utan att stoppa, utan att hjälpa till!

Mina ögon har sett fel. Varför denna självupptagenhet?
Vart är kärleken? Vart är omtanken?

Vart tog mänskligheten vägen? Förståelsen.

Han varnade och jag gjorde inget!