Bengt- Åke är en krokig figur med ledsna ögon och lång, hängig mustasch. Han bor ensam i ett litet hus. Varje dag går han till sitt jobb på knappfabriken. Det är han som borrar hålen i knapparna.
Varje dag när Bengt- Åke går till jobbet passerar han ett dagis. Barnen är rädda för honom. De står alldeles stilla bakom staketet så att bara deras ögon och mössor sticker upp. Bengt- Åke tycker inte om att se hur rädda barnen är för honom. Han blir ännu mer krokig, får ännu ledsnare ögon och mustaschen hänger lite längre ner för varje gång han ser barnen. Han brukar dra ner sin höga, svarta hatt så långt han kan framför ögonen för att slippa se deras miner.
På söndagar tar Bengt- Åke alltid en lång promenad med sin käpp. Den här söndagen när Bengt- Åke är ute och går djupt inne i skogen kommer det en stark, rosa ljusstråle från himlen. Den träffar honom och lyfter först hans hatt, sen hela honom. Rakt upp i himlen flyger han. Han ser ända hem till sitt lilla hus, och knappfabriken också, och dagiset. Allt ser rosa ut i ljuset, men han hinner inte titta så länge för han flyger bara fortare och fortare rakt uppåt.
Plötsligt står Bengt- Åke på en planet som nästan är så liten att man ramlar över kanten. På planeten bor det massor av små filurer. De är inte alls rädda för Bengt- Åke och frågar genast om de får känna på hans mustasch. Det får de. Några av dem är så små att de kan ta tag i ändarna på mustaschen och gunga fram och tillbaka. Om de först ställer sig ovanpå varandra i ett högt torn, förstås, annars når de inte upp. Filurerna hoppar och tjoar. Bengt- Åke känner sig förvånad och lite glad. När alla har känt på Bengt- Åkes mustasch kommer en filur som når honom ända upp till knäna fram och frågar om han kan laga deras apparat.
“Mja, mjo, hrm hrm”, mumlar Bengt- Åke och går fram till apparaten för att undersöka saken. Den är blå och cylinderformad med två antenner på toppen. Han trycker på en knapp som får dörrarna att glida upp med ett svischande ljud. Hatten och käppen lägger han ifrån sig på marken utanför. Sen sticker han in hela överkroppen och skramlar runt i maskineriet. Hans vassa armbågar sticker ut ur apparaten i konstiga vinklar. Filurerna står nyfiket och tittar på. Två av dem klättrar upp på hatten och dinglar med benen. Efter fem minuters pillande drar Bengt- Åke fram en stor grön knapp ur sin byxficka. Han sätter fast den i apparaten. Den börjar pipa ungefär som en badanka.
“Hurra!” ropar filurerna. Den största filuren går fram till Bengt- Åke och säger att nu får han önska sig något, som tack för hjälpen.
“Hrm, hrm”, funderar han. Under tiden plingar och plongar apparaten och några av de allra minsta filurerna försöker plinga och plonga de också. De låter inte riktigt likadant. Till slut säger Bengt- Åke att han önskar sig att barnen på dagiset inte ska vara rädda för honom längre. Då går den största filuren iväg och pratar med några av de andra. En lång stund pratar de. Bengt- Åke tänker att han kanske har önskat sig något som är för krångligt att ordna. Men då kommer filuren tillbaka.
“In här, sen är det fixat!” säger den. Sen går den fram till apparaten och trycker på knappen som får dörrarna att svischa upp.
“Hrm, jaså på det viset”, mumlar Bengt- Åke fundersamt. Han tvekar två sekunder, sen kliver han in i apparaten. Så fort hela han har kommit in stänger filuren dörrarna. Då börjar det plinga och plonga och pipa och tjoffa värre än någonsin. Apparaten skakar och snart lyser den rosa också. Filurerna står utanför och tittar på. Några av dem hoppar och skriker glatt, för de tycker att det låter så roligt.
Fem minuter tar det, sen blir apparaten tyst och lyser mindre och mindre. Den största filuren trycker på knappen och Bengt- Åke kliver ut på darriga ben. Det ryker ur ändarna på hans mustasch, som inte hänger längre, utan står rakt ut åt sidorna som tjocka morrhår. Filurerna hoppar och hurrar och kramar hans ben, och för första gången på väldigt länge ler Bengt- Åke riktigt stort. Han tackar och tackar och låter de minsta filurerna hänga och dingla i hans mustasch ända tills de blir trötta. Då säger de att det är dags för honom att åka hem, och att han gärna får komma och hälsa på någon gång.
Sen är Bengt- Åke plötsligt tillbaka i skogen, på stället där han blev träffad av det rosa ljuset. Det är nästan mörkt ute och han skyndar hemåt med långa kliv. 
 “Hrm, hrm, så mycket energi man få av att vara glad och tänka på sina vänner”, säger Bengt- Åke till sig själv. Sen ler han och går ännu fortare. Käppen har han satt bredvid en hängig blomma i diket. Den behövde den mer än honom. 
 När Bengt- Åke kommer hem kryper han ner i sängen och somnar på en gång. Han ler i sömnen. Det är nog för att han drömmer om filurerna.
Nästa morgon går Bengt- Åke som vanligt förbi dagiset. Men den här gången ser han inte ledsen ut. Han ler och viftar med sina långa armar och lyfter på hatten åt barnen. Det ser så roligt ut att barnen måste skratta lite. Sen vinkar de också. Då viftar Bengt- Åke lite till.
Samtidigt fnissar filurerna på sin planet. De har en jättestor kikare som är formad ungefär som en gurka. Man kan se hur långt som helst i den, och just nu tittar de på Bengt- Åke.
“Tänk att det fungerade, trots att apparaten inte alls var magisk!”, säger den största filuren till de andra.
“Han behövde bara bli lite uppiggad och få nya vänner”.

“Hrm, hrm, jojo”, härmar den minsta filuren Bengt- Åke. 




Slut