(Jag är ledsen att jag inte kan säga
det här mellan två par ögon,
men det finns så många här som dig,
och så många här som mig,
och jag tror att det är lättare att rädda dem
än oss.)

...

Jag minns dig som starkast då
en vårtbefläckad flicka med glasbottnar
famnade sin katt
och log sneda-tänders-leende...

... du var så långt ifrån
stölderna och drogerna då.

Men sen kom livet...

Du fanns ofta i rykternas centrum
- folk som inte ägde egna liv
ville gärna tala om ditt.

Kanske var hälften sant
men du bar ditt ansvar som en Kejsarinna
skridandes genom korridorerna
- tog strid i varje blick
som vågade utmana dig.

Ditt skratt studsade mellan väggarna
men verkade aldrig riktigt nå till dina linsbeklädda ögon.


Jag trodde verkligen att det handlade
mer om att fria än att fälla
men tydligen ser man heldre
människor falla än gå.
Kanske är det roligare att
sparka än att möta blickar
stående på tå.

För då du föll
det hårdaste fallet
- då döden tog bort dina allra närmaste
en efter en

(de som stöttat dig, hållt ditt huvud högt
och gett styrkan i din blick - de som älskat dig)

lämnade den en öppen skrovlig yta
för dig att falla på

(din kropp skapades inte för att falla,
den var för mjuk och ytan alltför hård
och dina vänner visste det
- de som höll dig uppe)

och då du låg där
som en blodig sörjande massa
så kom folk för att trampa

- du har aldrig varit något annat än
skit under deras sulor

Jag vill bara säga
att jag inte kan föra dina vänners talan
men jag tror att de skulle vilja
att du ställde dig upp.

Inser du inte?

Det var inte de som höll dig uppe,
det var du som höll dem...