Kallt stengolv är den
starkaste kontrasten till mjuk päls

Dreggelpölen från hans käft
smyckade marmorgolvet
och det enda tecknet till liv
var vågorna som rörde sig över
det öppna, sandfärgade pälshavet.

Han ser ut som en Hubbe,
och jag kämpade mot viljan
att sträcka mig och klia honom
på det där speciella stället bakom örat.

Han som höll i kopplet
hade sin träningsoverallsficka
hängande utanför
och ICA kassen med pantburkar
troget bredvid sig.
Diskussionen med den andre intelligenta mannen
som blandade in engelska uttryck,
såg tillsynes obrytbar ut (jag tror att det var något om Iran och kriget, något om ondska och terror, \"feelt chaos you know\")
men ibland som om tanken hela tiden fanns där, sparkande på ytan,
sträckte han sig ned för att smeka pälsen,
och havet kokade,
och ädelstens ögonen öppnades
som för att tacka för gesten.

Han hade aldrig önskat sig till Hundhimlen i förtid, för han röck inte till då mannen höll sin väldiga näve över hans huvud för att sedan med den mjukaste beröring massera hans päls (han hade aldrig i sitt liv känt en knyten näves misshandel över alltför mjuk päls.)

Jag log utåt och inåt när de reste sig för att gå,
de var båda gamla och stela men sida vid sida
kompletterade de varandras brister.

Där gick en gatustensherre och hans rännstenskompanjon...