Förlåt att jag var så fast vid dig under en så lång period. Jag hade ingen uppfattning om tid sedan den dag du bara försvann. Jag hatade mig själv i den drunknade känslan. Jag hatade min svaghet varje gång jag råkade befinna mig på våra ställen.

Förlåt mig för min oförmåga att radera dig från allt svidande minnen.

Förlåt att det blir en tråkig fakta för dig, men du finns inom mig oavsett om jag är vaken eller sövd under din förtrollande dryck.
Det är nästan dimmigt och jag har det alltid så svårt att springa ifrån dig. Du är som ett svart hål som jag vill mer än gärna att falla i tyngdlöst.
För mycket gråtande, för många sömlösa nätter…

Förlåt att jag är så fånigt vid tron på ett evigt löfte.

Förlåt att mina känslor för dig är så äkta och unik.

Förlåt att jag inte vill vara lögnaktig men jag kan inte älska någon annan än dig.

Förlåt att jag, för en gångs skull, försöker tappert balansera mellan mentalt och fysiskt. För med yoga, jag behöver varken vara bra eller dålig. Jag behöver inte heller ängslas för en vacker dag den kommer att överge mig…