Ibland.
Om sommaren.
När solen kysste mina armar
och gräset smekte tårna.
Kunde livet pulsera
genom det djupröda blodet.
Och ivern ta över rytmen
till hjärtat.



Ibland.
Under året.
När din hand skänkte värme
till min frost-kantade kropp.
Och dina läppar formade ord
som brann likt stearinljus.
Var luften inte så svår
genom lungorna.



Ibland.
Ibland.
Ibland.
Då jag fann
min existens på en avdelning
för trasiga föremål.
Och en ficklampa var inom räckhåll
att lysa upp vägen med.
Kunde jag hitta alla
förlorade bitar.



Och ibland
Om dagen.
När min hand slutade skaka
av ögon med läckande rör.
Och jag fann en limflaska
vars innehåll bestod av kärlek.
Gick det att foga samman
det som brustit.

Då.

Kunde det fungera.

Om du var med
och med hjälpande hand
höll samman
alla bitarna.