försöker andas normalt
försöker räkna till tio
-
ett två tre
sen ger jag upp


ingenting är övergående, allting är konstant
samma visa varje kväll
samma sömnlösa nätter

tystnaden trycker som ett åskmoln över huvudet
skapar någon slags friktion för att dölja
allting där under, ingenting får synas


allas blickar tycks säga att jag ska skärpa mig
inga läppar formar orden som egentligen borde uttalas
tystnaden fortsätter att leva rövare
ekande oljud studsar i mina hörselgångar
skapar något slags imaginärt tjutande
försvinner in bland tidningsbokstäver
och tonsatta utlandsord


den kalla halvan följer med
slår till extra hårt vid småtimmarna
vandrar genom snår
för att skapa skrapsår i hopp om att
någon gång bli hel
om att någon gång falla dit


längtar efter myndighetsdagar
och önskar att jag hade
en undangömd guldkatta att använda
-
jag skulle inte stannat här
en sekund till