Min Tidiga Jul

Vår gran
stöttad utav tegelstenar
i en vattenfylld,
rödklädd
hink,
placerades av far
i ”bästa rummet”
på en ljusbrun julgransmatta
med av mor
broderade små röda tomtar.
Där
fick den sedan stå
grön och fin,
klädd med glitter,
äpplen,
svenska flaggor,
och med levande ljus,
som var svåra,
för att inte säga, mycket svåra
att få stå rakt.

I det rummet,
svalt på grund av frånvaron av kamin,
fick julgransljusen,
som jämt droppade,
endast vara tända
medan man vistades där inne.

Och så,
på julafton,
efter att ha ätit av det hemmagjorda,
saltade syltfläsket,
den urvattnade
inlagda spickemakrillen och sillen,
lutfisken,
och den griljerade skinkan
fick vi äntligen
gå in i det förbjudna rummet.
Där tändes julgransljusen
och klapparna delades ut.
Mjuka klappar,
som man ändå skulle få,
bestående av hemmastickade strumpor,
vantar,
och kanske någon skjorta eller byxa.
Och far
fick av mig
sin vanliga julklapp.
En revolver av glas
som en gång för länge sedan
innehållit whiskey,
och som han själv
köpt på Hebriderna,
där han som besättningsman på ”Prairie Flower”
köpt och lastat makrill.
En whiskeyflaska
sedan länge tömd och urdrucken,
men som för far,
varje jul
med samma glädje togs emot
med orden:
”Tack, tack,
precis vad jag önskat mig”.