Det är dumtrams så mycket
och jag ock så ibland
ej alls lika ofta som
vimmel i brand

förödad den världen
ej av världarnas ljus
vad är det jag sitter och säger
en mus

aj
min pijyamas
förläget nu förs till attack
det är mened
uppbrutet
från hjärta till tand

gammal vana ej sluten likt
sommaren än
huru visste du dessa
rader, min vän

gamla anleten smyger och talar i mig likväl
som pistage

dusch

men en dusch är ingen dusch två är en vana
for vi hem till trots mot allt det glödgades fana

aj
de kan göra ont
det är det de är till för

nu saknar jag trösten
nu åker jag utför

för längesen simmade jag intill min vik
detta trolösa släkte
helt exkluderat ur min bikt

förtret allt det fula
ja allt det som gör ont

och fåfängt allting som blir över

allihop ska bli gula
hela huset bli tomt

vem kan varsla om sanningens klöver?


lament
jag bifogar dennes bekännelse