Dags igen att vara negativ, självcentrerat och depressiv...
... denna eviga klagan om och om igen.

Man undrar ju lite smått varför är det den första känslan innan varje försök till...
... vad nu målet är med det jag gör här?

Det kanske låter dumt (kanske för att det är dumt?)
men när man inte riktigt vet vem man själv är,
vem man borde vara... vem man vill vara...
då är det är lättare att luta sig tillbaka mot det gamla vanliga,
även om denna vanlighet är uppenbart tröttsam och kanske även skadlig.

Viljan att förpassa sig själv till en dum, liten roll går ut över behovet att förändra någonting till det bättre.

Jag är nog lat, men det kanske är uppenbart...
... feg och rädd för det mesta.
Nog ganska självklart när man inser att man hellre existerar i någon sorts infekterad parodi av liv än att ens försöka sig på att förändra någonting.

Liv...? Tveksamt om detta jag kallar liv inte är någonting annat än liv i brist på alternativ.

Mörkret faller snabbt när inga alternativ accepteras.

Det vore underbart
att se en solig,
vacker vårdag
utan att första tanken
är en vilja till mörker.

Man har skapat sig själv en liten, liten värld.
En paranoid, mikroskopisk existens
där även de minsta, mest oskyldiga orden
och gesterna
överanalyseras till en, rent utsagt äcklig grad.

Det var fan så mycket roligare att skriva medioker kärlekspoesi än allt detta depressiva dravel.
Texterna var kanske skräp, men känslan fanns i alla fall där då.

Jag kommer inte på någonting mer passande än att avsluta detta med ett enkelt blä... eller dess mindre genomtänkta, internationellt ofokuserade variant bleusch...

så... bleusch...

/