Vaknar...

Ser vitt ljus och kisar med ögonen...
Ögonen vänjer sig och jag ser fönstret och solen utanför.

Små moln och blå himmel.
Men något stämmer inte...
Snabb blixt av ljus träffar ögonen och genast blir rummet mörkare och det regnar ute.
Ingen sol, inga små moln. Ingen blå himmel.

Regnet är inget tungt regn som man på något underligt sätt tycker om.
Det är heller inget sånt regn som man inte bryr sig om utan möter ändå.
Det är den sortens regn som sänker en. Drar ner en och suger all livskraft ur en.
Man blir deprimerad...

Ser flugan i spindelnätet. Hänger och kämpar förgäves mot sitt öde.




Livet i svart-vitt.




Går ner i köket, och äter torra smaklösa, mjuka mackor.
Dricker något som fanns i kylskåpet, förmodligen inlindat i snygg papp med trycket "Arla" på...

Låter smulorna ligga kvar på bordet i hopp om att de magiskt ska försvinna...
Eller bara ruttna bort.

Ställer mig i fönstret och ser ut över staden. Ser ända bort till horisonten där ett annat liv kunnat äga rum.

Ett liv utan skrikande ensamhet och sorg.
Ett liv med varma filtar och kuddar.
Ett liv med den där gestalten som man älskade.
Ett liv som betydde något...

Minnena flackar förbi, blixtrar framför ögonen som ett anfall.
Lukten av Meningslöshet.
Och smaken av sorg.




Livet i svart-vitt med inslag av Sephia.










-Daniel hammerin