Jag tackar ödmjukast för dessa vackra ord
Och gläd´s att liknas vid en diktare av sköna mått.

Ja, vi är ju faktiskt sprungna fram ur samma jord
Och ser kanhända livet i båd´ stort och smått.

Vi ser den vackra nejd, där våra barnafötter lekte
Vi hör hur vinden susar i ett vårdträd vid vårt hem

Och lyssnar gärna till de sägner, som oss smekte
Från forna da´r och släktled fast vi aldrig råkat dem.

Men vi, vi bär deras blod uti vår ådra
och deras framtidstro den brinner i vår själ

jaa, fast vårt yttre ger ett sken av fårnad
så vill vi njuta allt det livet ger och leva väl.

Se´n, sén ska vi ge till släktled som ska komma
En bild av hur VI såg på livet, det livet som blev vårt

I ljusa stunder kallar vi det ”Gudars kärleksblomma”
Och glömmer bort de stunder det var tungt och svårt.

Ja, vi får kraften från den jorden som oss närde
Att möta harm och kanske avund på vår vandring här

Och när till slut vi drar vår stråt och färde.
Så finns kanhända skärvor kvar, av ord
som kan berätta vem vi var och är.