att följa dina fotsteg var det simplaste
vandra där genom de snår vi uppfann
att rusta sig för krig när vinden blåser
är det liv vi visste vi hade i handen


mindes att få lyssna
till tonerna dina vid lägerelden
när du förhöjde inre hopp
bevittnade en närvaro
du aldrig någonsin svek


så enkelt att brinna ur lågorna
så ljuvligt är din barm ur sanningen
där synder försvinner upp i natten
och känslan är blott ett förspel


fantasin gränslöst
förgrenar vår egna kosmos med sanning
binder ihop det förlorade med de bevarade
vid ditt varje avtryck


ser bara bruset bortom natten
vilandes i enkelhetens vagga
förvrängd blir de ögon som inte ser
självklarheten studsa mellan tiden

vi är odjur i en värld av svärta
och så ljuva när det bländvita ljuset reflekterar


världen där
balansen mellan är så ringa
dock aldrig vag
avslöjande fläckar stänkt på ytan
Sköljs av utan rättskänsla


Vackra


drömmer gör jag
bara blott ensam