Mitt havandeskap fotskred i många, många år.
Det var tungt, svulstigt och pockande.

Jag var rädd att föda
rädd att det jag skrev
skulle skrattas ut, inte duga.

Periodvis ploppade jag ut små miniungar
i form av små citat, dikter, tankar och minnen.

Så en dag kunde jag ej hålla emot längre
Värkarna blev för svåra.
Jag förlöstes av egna krystvärkar och skri

I min ensamhet födde jag mitt barn
Ville se det först, innan jag lämnade
ut det till allmän beskådan.

Jag skrattade, grät och kände alla helvetets kval
Tills jag höll mitt barn i famnen.

Vad spelade det för roll, vad andra tyckte
Det var ju mitt.
Av drömmar och längtan

Jag hade fått ro, fött mitt barn
medan jag ännu var fruktsam

Och ingen i hela världen
kunde ta det ifrån mej

Ingen död,ingen myndighet
och ingen avund.

Det var bara mitt