O, längtan!
Du eviga längtan
som föddes i mitt sköte
i avelsens stund.

Du som fick mej
att längta efter min
moders spenar och
hennens kropps värme.

Du som ständigt
följer oss på
vår jordevandring.

Likt en odalman
som sår sitt frö i jorden,
sår Du dina frön
i vår själ och
i vårt hjärta.

En mångfald av arter.

Hur väljer Du
jordmån och frösort?

Strör Du ut Ditt
betade vete
eller Din vildhavre
för vinden
i en salig blandning?

Varför silar Du ej bort ondskans frö?
Varför låter Du allt detta ske?
Eller? Måste ondskan finnas
för att kärleken ska bli älskad.

Varför har habegäret
trängt bort omtanken?

Egoismen som bäddar för
ensamhet, konkret och själslig.

Hur många människoöden
har icke formats av
despoter, vettvillingar och förtryckare?

Vilken längtan bär dessa på??

Eller? Har Du sått lika hos oss alla
och valet är vårt eget.

Har vi alla fått möjligheten
att ansa?
Att rycka upp ogräset i vårt inre.

Eller har Du gjort vår blick oren
för vårt eget Jag?