Han såg det hända.
Ja sannerligen såg han det hända inför sina ögon.
En kvinna och en yngre man. Den ena ifrågasatte den andra som svarade med att bli förtvivlad och ville resa sig för att gå från mötet.
Senare fick han höra, att det inte var första gången de två inte varit överens och att det tydligen var samma kvinna som gett sig på den yngre mannen.
Och att han nog mått dåligt av det.
Och nu såg han det igen. Nedstämdheten. Tyngden. Och klumpen i sin egen hals när han kände att han inte hade kontroll över situationen.

Hon hade visst gjort sig omöjlig i andra sammanhang också. Avvikit från någon sammankomst, rest sig upp och gått ut helt enkelt utan att säga något. Demonstrativt förstås.
Och drivit igenom saker på andras bekostnad. Klivit över lik, eller nåja, inte väjt för att såra människor.

Själv hade han väl inte råkat så illa ut kanske. Förrän nu på slutet när han sett det han sett. Och själv mått dåligt eftersom han sett hur andra farit illa.

Så var det, och nu behövde han samla mod för att försöka handskas med det här. Tala med kvinnan som nog behövde förändra sitt sätt att vara. Hålla tillbaka. Hur nu det skulle gå till.

Fast finns det andra sätt att ta itu med mänskliga relationer än att gå in i dem och tala om dem? Nej. Det är klart.
Så han fann ett tillfälle. Kanske inte det bästa. Men ett tillfälle.
Och sa hur det var.
Om det där att såra. Om att andra kunde må dåligt. Eller faktiskt mådde dåligt. Nedstämdheten och hur det varit under lång tid. Och att det nog fanns andra som också. Som inte kunde svara med tillräckligt bra ord.

Och hon lyssnade.
Det fanns saker hon visste. Sådant som hon själv funderat över och som helt säkert drabbat honom. En hel del hon talat med andra om, rett ut och funnit vägar genom.
Men så var det det där andra.
Det där, att hon skulle ifrågasatt och att det lett till att en annan människa skulle gå och må dåligt. Att andra också tigit och lidit. Utan att säga.
Det var obehagligt. Mycket obehagligt. Eftersom just den situationen som togs som exempel redan var avklarad, utredd. Skulle det ändå ha legat kvar och orsakat något så djupt hos en människa hon sällan träffade och inte hade några direkta band till? Otäckt. Men visst, säkert kunde det vara så. Så hon gick hem. Tänkte. Redde i det som fanns inuti.
Och ville förstå.

Två perspektiv. Eller kanske tre. Hans och hennes - och den tredje mannens, han som benämndes som sårad.

Vilka var de tre?
Och vad var det som låg bakom det som så uppenbart betydde så olika saker för de tre inblandade?
Han som benämndes sårad förnekade nämligen att det varit så. Hans perspektiv var, att det var han som överreagerat. Att han var den som skulle be om ursäkt. Och gjorde det. Så var det över från hans perspektiv.
Och mådde han dåligt så var det naturligtvis inte kopplat till henne - de kände ju knappt varandra, hur skulle hon då kunna vara så betydelsegivande, att han skulle gå omkring och må dåligt för något hon sagt? Nej det verkade ju inte rimligt. Och det är klart, att han förlät henne om det varit något litet. Då i stunden. Men hade de inte redan klarat upp det?

Hon tänkte, att om hon skulle göra något, så måste det vara, att ta konsekvenserna av det hon förstått.
Om hon nu förstått något.

Det här med tre perspektiv. Och sitt eget ansvar. Bara det.
Och med sorg i hjärtat måste hon inse, att mannen som sett henne som en ond människa med makt att förstöra andras liv - eller kanske inte förstöra, men åtminstone göra det avsevärt tyngre - själv förnekade att han känt sig sårad. Så hennes ursäkt var naturligtvis inget värd. Det fanns inget att förlåta.
Vad fanns då kvar att handskas med?
Om hon inte sårat den yngre mannen, och inte den som anklagade henne. Men själv såg, att hon visst kunde ta ansvar för en del hon lagt på deras axlar...
Ja.
Om ingen ville ta emot hennes bön om förlåtelse för att de inte menade att hon gjort dem illa.

Och ändå.
Skulle man se henne som en som sårade, kunde krossa dem som kom i hennes väg bara genom att hon sa sådant som andra kanske kunde ha svårt att bemöta?

Hon tänkte. Och kände.
Men fann ingen väg.

Nej.
Här måste hon vända.
Vända och låta sorgen lämna plats för saknaden och låta saknaden forma andra ord.

Någon annan stans.
Någon helt annan stans.