Han vill inte att det ska bli kväll.
Han vågar inte blunda, är rädd för att somna.
Men det spelar ingen roll vad han gjorde för att hålla sig vaken, han var utmattad.
Och det dröjer inte länge innan han sluter ögonen och somnar.

Det är tidigt och solen är på väg upp, han stänger av väckarklockan och drar täcket över huvudet.
Det här är ännu värre än att somna.
Hans mamma kommer in i hans rum och säger till honom att det är dags att gå upp, det är dags att gå till skolan.
Han vet att han inte längre kan lura henne, hon skulle aldrig gå på att han var sjuk denna veckan också.

Med tunga steg är han på väg till det stället han tillbringar några timmar varje vardag.
Några vänner möter upp honom halvvägs till skolan.
De lägger märke till att han som vanligt är nere och verkar orolig, men de frågar inte hur det är med honom.

Skoldagen som aldrig tycktes ta slut var nu över.
Han kanske skulle slippa det hela, det kanske inte skulle hända.
Han gick för första gången med lätta steg hemåt.
Och man kunde se skymta ett litet leende i hanns ansikte.

Men när han var halvvägs genom parken försvann leendet.
Och han visste att det skulle hända, han visste att det inte var någon ide att springa, de var för snabba.

Han låg nu ner på marken och tog emot den ena sparken efter den andra.
Slag på ryggen, slag i magen och mot huvudet.
Även om detta inte var första gången så kunde han fortfarande inte låta bli att gråta.
Men han hade lärt sig själv att inte skrika, det gör bara det hela värre.

Hanns mamma hade lagt märket till alla blåmärken, flera gånger, men tagit för givet att han och hans vänner var för hårdhänta när det skämtade med varandra, eller att han hade slagit sig på idrotten.

Alla tog för givet att det fanns en logisk förklaring och ville aldrig tro på något annat.

Han kunde inte vänta tills det blev kväll, så han gick och la sig tidigare.
Vattenglaset stod tomt på nattduksbordet, så gjorde även burken med sömntabletter.

Det dröjde inte länge innan han slöt ögonen för att aldrig öppna dem igen.