Utan fruktan gick jag över havet
mellan öarna och under broarna

min flykt undan min egen längtan

ändå var han där, mannen
som jag flydde

jag väste i hans öra, "-du måste
sluta förfölja mej vart jag går"

ändå störde han mej inte
oroade mig kanske något
men var gott sällskap

ner under vattnet drev han mig
med min korg över armen bar
jag mina arma synder att sona

det var jag som bar skuld
han sonade inga synder
hans frimod var oförbätterligt

strömmen tog mina tankar
med styrka som rensade allt

havsdjupen är otänkbara
där är människan döv och
stum som en fisk

ändock pratade han och
skrattade oberörd av vattnet

medans min luft tog slut

och jag stilla drunknade