När jag såg nattens vingar
förfördes jag av ljusets blick.

Jag stod där i alltet av nuet och i
detta nu expanderade mitt sinne.

Livets pansar en skir hinna av syre som
passerar genom det trånga filtret av mörker.

Jaget och det jagade brann som sand i min mun
och en tusensköna gnistrade i min tårkanal som dyra,
diamanter ur blodet som pressades in i en tvångsföreställning.

Natten blev som vatten och säden i din mun
expanderade som grodyngel i ett vätskande sår.

Dagen kom och grodan blev en prins på min
tusensköna som föll så vackert ur min tårkanal.
© Niklas Holmgren