Vad är vi nu mer än gamla vänner och dimridåer?
Vad var vi någonsin mer än sargade hjärtan och helvetesjävlaskit?
Det fanns något i dig.
Något som aldrig kommer svalna.
En spegel och en tröst för mitt trasiga inre.
När du sedan låser dörren.
Krossar spegeln.
Gör mig ensam i min trasighet.
Vad finns då kvar mer än mina smulor?
Mer än illusionen om något bländande.
En urblekt trasa på ett köksgolv. En änka i gråt på 1800-talet.
Vad finns då kvar av mig mer än ekot av din värme?
Ett bål för våra minnen.
Ett skeppsbrott med dig som enda överlevande.
Vad finns kvar mer än min tomhet?
Vakuum och en påminnelse om allt jag aldrig var.
Och en ånger för allt jag någonsin gjorde fel.