Vi åt glass i oktober, för hon behövde tröstas.
Vi åt glass i oktober, sådär som man gör.
När ens hjärta är krossat som hennes var i höstas.
När ens drömmar kapsejsar och dör.
Vi åt glass i oktober vi två, för kyla plus kyla blir hetta.
Vi åt glass i oktober vi två, vi åt för att slippa berätta.
Om hur ensamt det är att hela tiden vara själv.
Om hur nittiosängen stryper en till döds varje kväll.
Om hur djupfryst och ödelagt det är inuti.
Vi åt glass i oktober för att slippa allt, vi.
Jag, jag ångestar mig igenom mitt jobb. Och jobbar mig igenom min ångest.
Och varje dag vägrar jag inse, att hon fick mig igenom en lång höst.
Så när jag somnar varje natt, har jag gräddroppar på ögonen.
Jag tänker på glass i oktober, så fort det ser ut att bli snö igen.
Jag tänker på glass i oktober, på götgatsbackens gråsten.
Jag låtsas att hon inte är solen, som finns mellan regnet och blåsten.
Jag säger till mig själv: hon är bara en vän, någon att äta glass i oktober med.
Och först nu inser jag att någon att äta glass i oktober bredvid.
Är bland det finaste jag någonsin haft, en vän som nog är nånting mer.
Jag tänker på henne när solen går upp, jag tänker på glass i oktober och det.
Jag tänker på oron min, som helt har försvunnit, sen hon tågade in med augustisolen.
Jag tänker på allting som jag har vunnit, sen vi gick och åt glass i oktober.