trähjärta
sprickorna vidgas och kylan äter sig in
det knakar och gnisslar inuti
fast... värme kommer från insidan
trä mot trä
det tar lite tid
en grottmänniska i mitt bröst
två pinnar mot varann... eld
en eld som alltjämt är omfamnad
koncentrerad
bedövad
lätt att ignorera
motverkad och bortglömd
även en eld måste andas
annars slocknar den
det känns som insidan är på väg
mot förkolningens förlovade land
bit för bit
insida äter sig mot utsida
det borde var eld
vildsinta lågor
överhetsade, slickande flammor
inte som nu
patetiska små avtrubbade försök till lågor
knappt ens eld
mer som drömmen av eld
hälften av bränslet
men inget syre
bara kol
sakta upphettat kol
precis till gränsen då den borde...
sedan... ingenting
... bara fåniga kolbitar
insidan är lättretlig
några tiotal år utan inspiration
och sedan blir resultatet detta
det var lättare när man kände... någonting
nu i tystnaden
här hörs knappt ingentinget längre
det kommer sprida sig längre och längre ut och in
jag kommer sluta mina dagar som en vandrande kolbit
lämnandes svarta fläckar överallt
... det vore, ärligt talat, ganska kul
tänk alla vackert meningslösa väggar jag kommer kunna omfamna
och göra snöänglar... i kol... överallt
det... det är ett värdefullt livsmål
vägen dit kommer bli hemsk
men sedan...
min avbild kommer finnas överallt där man kan slänga sig mot en vägg

/