Solen sken banalt från en hysteriskt klar himmel. Det hade varit varmt, för att inte säga hett i flera veckor nu, ja, så hett att grönsaker och bär nästan slutat växa, trots konstbevattning. Det var under denna period under detta år som allt förändrades, inte till det bättre, inte till det sämre, utan bara - förändrades.

Som genom ett omvänt trollslag såg människorna tillvaron ur ett helt nytt perspektiv. Orden och meningarna de bildade hade fått en ny ton av uppgivenhet inför det förflutna, hoppfullhet inför framtiden och längtan inför nuet. Något hade gått förlorat som ej hade gått förlorat. Det jäste små eldar i alla mannaminnen, kvinnopsyken och barnasinnen. Utan hjälp hade man inte tagit sig ur denna fatala kris, som bara var början på en oändlighet av oanat slag.

Hjälpen kom från oväntat håll. En diskare på en otjänlig sylta i en storstad hittade två strån på en odiskad tallrik vilka han skickligt lade i kors. Genast var allt som vanligt, alla levde åter sina historielösa och framtidsbestulna liv i ett nu utan utsträckning.

Mentalt uppkåtad vid tanken på den kosmiska glömska som nu kunde anas hindrades en brunstig älgtjur i norra Värmland denna höst från att bestiga en mossbelupen sten i skogen. Ordningen var återställd.

Carl Bildt halkar plötsligt in i denna berättelse på ett obefintligt bananskal, joddlar vilt som en skrämd ekorre vid tanken på en eventuellt oangenäm utgång av valet senare under hösten och ramlar sedan förvånat ut ur den igen.