Vet du en sak?
Jag insåg just att jag är nöjd.
Inte glad, inte lycklig
men heller inte ledsen eller vad som nu är spegelbilden till lycka.

Jag har ingenting att klaga på
ingenting... eller, ja... ingenting konkret.
Abstakta ting är lätta offer för onyanserad klagan.

Jag är inte rik, är inte överdrivet sjuk eller,
det kanske låter ganska självklart, död.

Irritationen bygger väl mest på vad man skapat för hopp tidigare i livet,
och hur dessa förhoppningar modifierats ner till någonting helt annorlunda.
Desperationen som kommer av insikten att det man drömt om aldrig uppfyllts.

Det finns alltid någonting som kan göra en lite nostalgiskt äcklad.
Kärlek är väl det lättaste, och karriär... eller, det kanske ska stavas ekonomi.
Det alltid någonting, så länge man inte tänker så mycket på det.
Så fort grävmaskinerna kommer igång så följer insikterna med,
inte fan vill man leva som man önskade sig när man var liten.

Men jag kan bara tala för mig själv,
och jag minns knappt vad jag borde minnas av min barndom.
På grund av, vad jag tror handlar om totalt ointresse.
Både som barn och som vuxen,
verkligheten var alltid någonting man måste ta sig igenom.
Det var ingenting man befann sig i.
Precis som tid...

Det kanske är dumt men det spelar ingen roll.


/