Hon stod. Det var det han sagt- stå kvar där.Bland allt de lämnat efter sig. Resterna, kaffekopparna, brödkanter. Utanför byn, i kanten av sädesfältet.
Hon tänkte på säd. Hans. Som en ironi att hon. Skulle stå där.

Då han sa det skrattade hon. Han skrattade inte. Hon tystnade. Tvärt insåg hon. Misstaget. Där, sving, kom det, klatch. Hon borde tänkt - innan hon skrattade. Ögat blått, vanan är trogen.

Hon kröp in under sin egen hud. Gränslösheten. Hans var utanför. Hennes gränser. Hon förstod egentligen inte. Bara att hon kunde nå den. Bara här. Med sin hand, känna den. Sammet, så mjuk, dit han inte nådde. Hennes kärlek var ogenomtränglig här.

Outgrundligt, på långt håll, sade han hennes ord, de han tagit av henne. Han kom tillbaka nu. Han talade om stjärnfall, kallade henne Min ädla, trogna. Du är min. Egendom, tänkte hon, vände sig mot honom och log. Han var nöjd nu. Med henne. Det var allt. Hon begärde. Nu, inför hans ögon.

När de gick, han var tre steg före. Hon visste hur hennes avstånd. Och vinkeln på halsens böjning. Icke solens.